Jag vaknade av att jag skrattade högt och rätt ut. Jag hade drömt en så rolig dröm. Om jag börjar från igår kväll så var det nog anledningen att jag drömde om Alexander Skarsgård.
Vi tittade på ett True Blood-avsnitt där han bar ett par badshorts lite avigt med tanke på situationen i serien. Innan jag somnade så låg jag och reflekterade lite över hans roll i serien. Han är galet begåvad.
Runt 2002 i en trappuppgång
Jag förflyttade mig tankemässigt till trappuppgången utanför mitt ex (han som jag var tillsammans med i många år). Det var runt 2002. Mitt ex hade bestämt en tid med mig men som många gånger förr så var han inte hemma trots vi bestämt att vi skulle ses då. Jag satte mig därför utanför dörren och väntade. I lägenheten som låg vid Mossebacke så höll de på att renovera om. Därför fanns brunt papper som täckte marken för att förmodligen skydda mot färg och annat. Jag hade en penna i väskan så jag började teckna på det bruna pappret. När jag tecknar/målar så försvinner tid och rum och snart hade jag tecknat allt möjligt. Händer och människor. Jag hade förmodligen suttit där ett bra tag eftersom jag hade gjort konstverk som så gott som var klara när Alexander Skarsgård kommer upp för trappan. Han ser det jag tecknar och berömmer mig. Sen frågar han varför jag sitter där och jag berättar. Han säger då till mig att jag kan komma upp till honom och hans bror och vänta istället.
Uppe i deras lägenhet så är Gustav Skarsgård hemma. Vi sätter oss och dricker antingen kaffe eller te vid deras frukostbord. De är väldigt trevliga men det visste jag sedan förr. Tror det var vid det tillfället som jag berättade för Alexander och Gustav att jag hade haft en crush på Stellan Skarsgård när jag var väldigt liten. Då följde jag ”Bombi Bitt och jag” något min mamma berättat för mig. Kort efter den tanken så somnade jag…
I drömmen så drömmer jag att jag är tillbaka i min gymnasieklass där jag har teaterlektion. I drömmen så har jag alla upplevelser i bagaget fram tills idag men jag är ändå i 17-års åldern. Alla andra elever är också i tonåren. Bland alla har vi en extraelev som är Alexander Skarsgård. Han sitter där lång och utmärker sig från alla andra. Inte bara för att han har de där badskjortsen på sig. Jag vet ju att han är skådis och tycker att det känns lite pinsamt att spela teater med vetskapen om att han är proffs. Jag ser mitt manus och ser att jag har en sångroll. Jag skrattar och flamsar. Min lärare:
- Sjung nu! Du ska ha den vackraste rösten i världen.
Jag:
- Va? haha!
Jag började sjunga Ariels låt i Den lilla sjöjungfrun ”aaaaa aaaaaa aaaaaa aaaaaa aaaaaaaaaaaaaaaa!”
Jag tittade upp och jag såg eleverna och Skarsgård som spelade rollen väl för han höll masken. Jag tänkte ”herregud det ser ut som de tror jag menar allvar när jag sjunger”.
Min lärare:
- Marie, du måste sjunga en låt!
Jag:
- En indi, två indi, tre indianer, fyra indi, fem indi sex indianer sjöng jag kraxigt och skrattade så jag tjöt av skratt. En snabb blick på de andra eleverna som sitter och inte rör en min gör att jag skrattar ännu mer och blir ännu mer osäkert flamsig.
Sen var det dags för att spela en roll som var i en pool. När vi står där så säger min lärare att eftersom jag missat väldigt många lektioner och återkommit som äldre i samma sits som de andra så är det här sista lektionen och då ska betyget fattas på grund av det. Jag blir frustrerad och försöker säga att det är orättvist. Hur kan de sätta mig på en sångroll och det ska dessutom vara att jag har ”den vackraste sångrösten i världen”. Läraren måste ju förstå att jag inte kan annat än skratta åt det. Jag tänkte ”åhh jag kommer ju få underkänt” om jag inte får möjlighet att visa ett fint trampolinhopp, kanske.”
Då kommer så klart den där långa proffsiga Skarsgård i sina bad shorts som han redan visste att det var en poolscen och jag vaknar och skrattar och skrattar och skrattar.
